Lönnroth, Lars. Kroppen som själens spegel – ett motiv i de isländska sagorna

From WikiSaga
Jump to: navigation, search
  • Author: Lönnroth, Lars
  • Title: Kroppen som själens spegel – ett motiv i de isländska sagorna
  • Published in: Lychnos
  • Year: 1963-64
  • Pages: 24-61
  • E-text:
  • Reference: Lönnroth, Lars. "Kroppen som själens spegel – ett motiv i de isländska sagorna." Lychnos (1963-64): 24-61.

  • Key words: motifs, characterization, psychology (sagnaminni, persónusköpun, sálfræði)


Contents

Annotation

Text missing

Lýsing

Í greininni er sambandinu á milli líkamans og sálarinnar lýst sem algengu þema í fornsögum. Kristni og evrópsk bókmenntahefð höfðu áhrif á söguskrif miðaldahöfunda með því að innleiða nýja aðferð til að lýsa persónum sagna. Að mati Lönnroths urðu söguskrifin jafnvel einnig fyrir áhrifum grískra kenninga Hippókratesar og Galenusar um líkamsvessana fjóra (blóð, slím, gult gall og svart gall). Sá vessi sem spillir jafnvægi líkamans stjórnar skaphöfn manneskjunnar (þ.e. glaðlyndi, leti, reiði eða þunglyndi). Útlit persóna gefur strax til kynna hvers konar manneskjur þær eru. Þær skiptast í tvo meginhópa: gæfumenn (vinsælir, frjálslegir í fasi, fallegir, ljóshærðir) og ógæfumenn (ljótir, dökkhærðir og valda vandræðum). Augljós dæmi um þessa tvískiptingu er hægt að finna í ætt Mýramanna í Egils sögu. Í þeirra hópi eru t.d. Þórólfur og yngri Þórólfur fallegir og vinsælir en Skalla-Grímur og Egill eru ljótir og ódælir. Orðið gæfa er tengt við kristna hefð, nákvæmlega eins og hamingja og gipta. Í sögunum eru öll þessi hugtök notuð í tengslum við lýsingar persóna ásamt heiðnum hugtökum eins og sæla og heill.


See also

References

Chapter 1: svartur maður og ljótur: "I Egilssagan är kontrasten ovanligt konsekvent genomförd i skildringen av hela Egils släkt, Myrafolket. Stamfadern, Kvällulf, skildras som en ful bärsärk och hamnskiftare med ondskefullt temperament. Av hans båda söner är den ene, Torolf, lik moderns fränder: vacker och dugande, gladlynt och hurtig, dådkraftig och vänsäll. Den andre, Skallagrim, är svart och ful, lik sin far både till utseende och skaplynne" (p. 26).

Chapter 19: hamingja að verða: "De i sagorna mest brukade termerna – gæfa, gipta, hamingja – förekommer däremot tidigast i relativt sena och kristet influerade texter och förefaller där närmast att ha att göra med den kristna nåden, speciellt i samband med den medeltida idén om kungadömet av Guds nåde. [...] Hamingja är en utvecklad form av *ham-gengja, som under hednisk tid synes ha uppfattats som något slags övernaturligt väsen i stil med nornor, diser eller fylgjor" (p. 29).

Chapter 63: Svartbrúnum lét sjónum: "Föreställningen om kroppen som själens spegel synes emellertid ha bättre stöd i gammal tradition än själva porträtteringstekniken. Redan i Egil Skallagrimssons egen diktning framstår han själv som en ful man med mörka ögonbryn, ulvgrått här och magiska färdigheter" (pp. 27-28).

Links

  • Written by: Mirko Garofalo
  • English translation:
Personal tools